Skitungar...
Att vara mamma innebär att pendla mellan eufori o ett behov av att ringa psykakuten o be de skicka en bil. Allra oftast är man djupt tacksam för att välsingnats med två helt fantastiska barn, men ibland, vissa stunder, är det som fan flugit i både mig o kidsen. Jag med ett tålamod HELT utan startsträcka och barn som snabbt som blixten tar efter mina beteenden och tonlägen, hamnar alltsom oftast i konflikter, allra helst en sekund innan vi ska åka till skolan (så att jag ska gå och ha ont i hjärtat hela dagen på jobbet och när jag kommer hem så ligger de änglalikt o sover, då vill man hämta första bästa snara och be dem om ursäkt o tacka för sig liksom). Idag när jag kom hem låg Ida-Li på hallmattan och väntade på mig och va nästa sprickfärdig av gnäll. Sen tjabbade vi lite för att några minuter senare ligga i soffan o lovebomba varandra till den mildaste grad.
Alex är inne i nån fas där allt måste svara med ett nej! Typ, nääe (inte bräkande som ett får utan hårt o kort). Allt. Om han så står i en snöstorm och jag säger "Oj, vad det snöar" så måste han svara "Näe, det gör det inte".
Vi hade en stor disskussion om Ida-Lis födelsedag där han hävdar orättvisan i att hon får men inte han. Jag påpekar att när han fyller år är det ju precis tvärtom. "Näe, det är det inte!" Sen bråkades det lite om det, för att en stund senare krypa upp i knäet och gosa lite.
Det är ett otacksamt jobb att vara mamma, men jösses vad det är värt det! Man vill slita sitt hår allt som oftast, men så fort man får ett liiiitet, liiitet ömhetsbevis i form av en kram från knubbiga armar eller en hand istucken i sin, då glömmer man alla inre meltdowns man precis haft.
De jäkla skitungarna har mig precis där de vill ha mig. Runt lillfingret. Men jag vinner.
För hela mitt hjärta är fyllt utav dem...
